Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: I begynnelsen sprang jag ur nyfikenhet I nyfikenhet vandrar jag alltjämt Kunskap samlar jag Visdom söker jag Vem är det jag som ur nyfikenhet sprang
Kategorier
Länkar
Trygghet skapar dynamik i samhället
Joakim | 29 Januari, 2007 08:42

LEDARE Linköpings Tidning 070129

När den före detta chefsekonomen vid världsbanken och nobelpristagaren Joseph Stilitz föreläste i LO-huset gav han ett viktigt råd till den svenska regeringen, nämligen att analysera vad som förmår oss människor att ta risker. Det handlar om att människor idag måste våga ta nya steg, byta jobb, bostadsort och så vidare för att ekonomin ska kunna utvecklas och näringsklimatet bli innovativt. Hur kan politiken bidra till att minska riskerna med ett sådant riskbeteende?

En första ingrediens torde vara att bibehålla höga nivåer i våra ersättningssystem, t. ex A-kassan. Vetskapen om att den privata ekonomin inte står och faller med den nuvarande anställningen innebär en trygghet som jag tror bidrar till ökat mod och förändringsbenägenhet.

En annan viktig sak, om än kontroversiell, är att på allvar se över den svenska arbetsrätten, LAS. Frågan är om inte denna lag mer binder människor än frigör dem. I Danmark är arbetsrätten i det så kallade Flexicurity i det närmaste obefintlig. Trots att det följaktligen är lätt att bli avskedad upplever sig danskarna som de tryggaste löntagarna i Europa.

En tredje, kanske mer svårfångad, ingrediens tror jag handlar om att öka tilliten till varandra i lokalsamhället. Identitet, sammanhållning och ansvar i och för ett mindre sammanhang minskar det man brukar kalla transaktionskostnader och skapar en ”Gnosjöanda” som både ger trygghet och ett bättre företagsklimat. I detta ligger också en utveckling av en småskalig social ekonomi där människors initiativkraft och ekonomiska utbyte kan öka.

Slutligen måste vi slå vakt om de redan etablerade välfärdssystemen som utgår från principen att mest resurser tillfaller dem med störst behov och som inte kompromissar med tanken att solidarisera sig med de svagaste i samhället, snarare än de som har förmågan att skrika högst. Alla utan undantag kan nämligen när som helst hamna i denna grupp som inte kan göra sig hörd. Vetskapen att samhället tar denna grundläggande hänsyn är avgörande för det trygga och därmed dynamiska samhället.
 #
Ge politiken förnyad legitimitet!
Joakim | 22 September, 2006 09:04

Publicerad i Östgöta Correspndenten Hösten 2003

Senaste tidens turbulens i länet rörande landstingets besparingar och omstrukturering har väckt en mängd frågor som pockar på svar: hur förankrar man stora beslut, hur kommunicerar man förslag och beslut så att rätt information når medborgaren, hur blir ett fattat beslut legitimt?

Den sista frågan borde ha det självklara svaret att detta sker genom folkets representanter, nominerade av medlemsstinna partier sjudande av engagemang, och sedan efter en informativ valrörelse där olika frågor noggrant genomlysts, formellt utsedda genom allmänna val. Om det nu är så att de politiska partierna tappar medlemmar och endast har ett fåtal aktiva, och att kommun- och landstingsfrågorna kommer bort i det riksinfluerade mediebruset, hur blir det då med legitimiteten? Legitimitet finns så länge flertalet anser att legitimitet föreligger. Flertalet röster i debatten om hälso- och sjukvården verka mena att politikerna inte har den legitimiteten, och skulle den åsikten ha signifikans, så är det också så. Vem har då ansvaret för att politikerna mist sin legitimitet? Ytterst är det naturligtvis medborgaren själv som har ansvaret genom att inte engagera sig kontinuerligt över tid, men som i de flesta fall är ansvaret delat. Politikerna kan välja att hålla riksdagsvalet separat från de övriga två och skapa partiorganisationer som är mer öppna för olika slags engagemang. Journalister kan fokusera mer på sakfrågor och lyfta upp lokala och regionala frågor i större utsträckning.

Om vi forstätter att gå baklänges i mina inledande frågor kommer vi till den om kommunikation. Debatturerna kring landstingets besparingar har i stor utsträckning sprungits ur journalistisk desinformation. I både Motala och Norrköping har man kunnat läsa om att hela sjukhus planeras att läggas ned. Man har inte skilt på förslag från verksamheten och förslag från politiker, och inte förslag från beslut. Att mammografin inte skulle tas bort meddelades på ett tidigt stadium , men hängde kvar långt därefter i media. Corren har i dessa fall verkat professionellt, men sällar sig till övriga media när det gäller "den svarta listan". 50 diagnoser ska inte bort! För femtiotalet diagnoser gäller att de antingen ska bort, eller att indikationerna skärps(man måste ha större behov än idag för att få vård), eller att vården kommer att ske på annat ställe i organisationen. I alla fall bedöms de medicinska riskerna vara ringa eller obefintliga. Som politiker känner man onekligen vanmakt inför dessa svårigheter att nå ut med rätt information. Journalisternas drastiska språk- och bildbruk, i ingresser och rubriker, får dessutom direkt konsekvens för inställningen till politiker och uttrycks därefter på tidningarnas insändarsidor där ord inte skräds.

Med färre aktiva inom partierna och med en information till allmänheten som brister, hur är det då alls möjligt att föra en dialog med medborgarna eller att förankra stora beslut? Eller är frågan kanske hur vi, eftersom dessa problem föreligger, kan föra en sådan dialog? Ett svar på den frågan är också ett svar på hur man återfår legitimiteten för den politik man bedriver. Om vi löser problemen återupprättar vi den representativa demokratin och hittar vi andra förankringsmöjligheter förnyar vi demokratin. Båda, menar jag är acceptabla och kan kombineras och utvecklas. Ett annat svar är att låta människors känslor och tillfälliga engagemang styra. Politikerna står inför valet att förhärda sig eller ge med sig. Ytterligare en möjlighet är att medborgaren helt enkelt resignerar och säger att detta är för svårt, låt politiken bli ett fåtalets sysselsättning! De sista två alternativen är en tillspetsad verklighetsbeskrivning och helt oacceptabla.

Den viktigaste frågan för oss politiker i sammanhanget är, eftersom bollen ligger hos oss, alltså den om att finna nya sätt att föra en dialog med medborgarna. Jag välkomnar därför Lena Micko inbjudan till samtal om de stora problem som väntar oss inom offentlig ekonomi. Viktigt är dock att det inte stannar vid en välkomnande gest, utan att tydlig former för detta samtal utformas. Som politiskt aktiv i landstinget kommer i alla fall jag fundera mycket över hur dialogen kring hälso- och sjukvårdsfrågor framgent ska kunna se ut, både på landstingets initiativ och på mitt partis, miljöpartiet. Studiecirklar inom och utom partierna tror jag kan var en väg, en politisk webbportal en annan. Idéerna värker fram långsamt och många frågetecken återstår. I likhet med Lena Micko bjuder jag alla Linköpingsbor(plus övriga i länet, men de läser kanske en annan tidning) att komma med goda idéer och att föra ett samtal kring både hälso- och sjukvård och grundläggande demokratifrågor.

Joakim Hörsing, politisk sekreterare(mp), landstinget i Östergötland


 #