Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: I begynnelsen sprang jag ur nyfikenhet I nyfikenhet vandrar jag alltjämt Kunskap samlar jag Visdom söker jag Vem är det jag som ur nyfikenhet sprang
Kategorier
Länkar
Medborgarlön: att leva på andras bekostnad? Del I
Joakim | 06 Augusti, 2007 16:39

Jag ska i detta och några kommande inlägg diskutera och ta ställning till medborgarlön. Detta inlägg definierar och lägger grunden samt diskutera några principiella aspekter. Förhoppningsvis leder detta så småningom fram till en åsikt om hur vi bör utforma våra trygghetssystem i framtiden.

Medborgarlön eller Basic Income, som det heter på engelska, är en inkomst som ovillkorligen ges till alla utan vare sig myndighetsprövning eller krav på arbete och utgör en garanti för vad man som minst kan förvänta sig få ut av samhället. Enligt Basic Income Earth Networks(BIEN) hemsida skiljer sig detta från existerande europeiska bidragssystem på tre sätt:

Motiven för att införa någon form av Medborgarlön är skiftande. Några exempel:

- En ökad värdighet för alla människor. Ingen blir t. ex beroende av en myndighets nycker.

- Ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

- Förbättrade arbetsvillkor

- Minskad ekologisk belastning i form av minskad tillväxt och konsumtion.

Enligt BIEN är dock huvudskälet:

%u201CBut it is the inability to tackle unemployment with conventional means that has led in the last decade or so to the idea being taken seriously throughout Europe by a growing number of scholars and organizations. Social policy and economic policy can no longer be conceived separately, and basic income is increasingly viewed as the only viable way of reconciling two of their respective central objectives: poverty relief and full employment.%u201D

Det finns en rad olika förslag på hur Medborgarlön i praktiken skulle kunna utformas beroende på:

- Vilken typ av finansieringskälla

- Beloppsnivåer

- Relationen till de övriga trygghetssystemen

- vilken del av implementerings fasen man avser

Det som mest diskuteras för tillfället är just antingen övergångslösningar eller modesta former av medborgarlön, d.vs sådana som inte till fullo tillmötesgår kriterierna ovan.

Medborgarlön i sin ursprungliga tappning har både för- och nackdelar som är intressant att diskutera, men i detta första inlägg tänkte jag ta upp en invändning mot medborgarlön av mer principiell karaktär och som ofta anförs, nämligen att medborgarlön skulle vara orättvist.

Orättvisan består i att den omständighet att en individ skulle kunna uppbära en rimlig levnadsstandar då skulle strida mot en princip om ömsesidigt deltagande i samhället. Man kan så att säga inte ta ut pengar man aldrig satt in. Kritiken handlar alltså inte om att förespråka en arbetsetik och en syn på hur människor borde leva sina liv utan är ett strikt rättviseargument.

Mot det skulle man kunna anföra att det redan idag finns stora orättvisor som hittills inte påkallat några större omvälvande insatser och att medborgarlön rent av skulle kunna minska dessa större orättvisor. Denna trosföreställning återkommer jag till i nästa inlägg.

Medborgarlön skulle kunna, lyder ett annat motargument, öka en annan typ av ömsesidigt deltagande, genom att stimulera oavlönat arbete, mer tid för omsorg om varandra, ideellt arbete etc. Ett ytterligare argument skulle kunna vara att medborgarlön stimulerar andra plikter en just de ömsesidiga, t. ex ett ökat engagemang i politiken.

Slutligen är det vanligt att tala om medborgarens medfödda arvedel och som rimligen borde vara oberoende av individens arbetsvillighet. Även den arbetsovillige borde ha rätt till upparbetade gemensamma kapitalbaser.

Det första man kan säga om dessa argument är att de, om giltiga, endast gör medborgarlön legitim. Att rimligen instämma i anförda argument är ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor för att stödja införandet av medborgarlön.

Är de giltiga? Jag tycker att det sista argumentet är ganska intressant men påtalar snarare en andel medborgarkapital än en medborgarlön. Var och en får hundratusen vid födseln som sitt arvegods! Det första argumentet handlar sårbarhet på arbetsmarknaden och är en ganska komplicerad historia som jag inte känner mig färdig för än. Att medborgarlön automatiskt skulle leda till ett större ömsesidigt deltagande är jag mycket skeptisk till medan jag är försiktigt positiv till tanken på att det skulle kunna öka det politiska engagemanget.

Slutsatsen som jag drar mycket provisoriskt är att tanken på medborgarlön inte har så starkt stöd att man omedelbart kan införa en renodlad version utan att det handlar om att hitta en konkret pragmatisk lösning som möter en del av ovanstående och kommande invändningar.

Andra bloggar intressant om: medborgarlön, politik, trygghetssystem, arbetsmarknad, basic income, rättvisa


 #
Röstar vi på bokstäver och blommor eller på personer?
Joakim | 14 Juni, 2007 21:40

Det finns, som jag ser det två ytterlighetssätt att betrakta de politiska partierna på:

  1. Vi röstar på bokstäver och blommor. Inga namn. Politikerna i olika nämnder, styrelser och fullmäktigeförsamlingar är blott ombud. Inga beslutande organ har fler ombud än det finns partier. Hur partierna bemannar dess är upp till varje parti.
  2. Vi röstar på personer. Partierna kan användas som lösa etiketter. Partierna har inga medlemmar utan är konglomerat av personer som bekänner sig till t. ex det socialdemokratiska tankegodset och innehar förtroendeuppdrag.

För utförligare och fördjupad diskussion klicka här

Vilken syn tilltalar dig bäst? Alltså om du var tvungen att välja?

I länken ovan spekulerar jag kring att utveckla alternativ 2, i kommande inlägg vill jag skissa på en utveckling även av alternativ 1.

Andra bloggar intressant om: politiska partier, demokrati


 #

Alliansens agenda är att splittra samhället: om kundvalssystem
Joakim | 13 Juni, 2007 15:57

Runt om i landet pågår ett arbete med att införa Fria Val av välfärdstjänster. Det kan handla om hemtjänst, personlig omvårdnad eller primärvård. Syftet är att ge makt till individen på bekostnad av det politiska och att öppna upp för ett ökat företagande med fler entreprenörer. Förhoppningen är också att detta ska leda till en högre kvalitet i och med den konkurrenssituation som uppstår. I retoriken lyfts ofta det sistnämnda upp som huvudsyfte, men läser man mellan raderna förstår man hur agendan ser ut. Att trycka på kvalitet gör det förstås knepigare för politiska motståndare. Vem är inte för ökad kvalitet?

Systemet fungerar på så sätt att man lägger en kvalitetsnorm som miniminivå för företag och kommunala enheter att uppnå. De som gör det auktoriseras, legitimeras eller ackrediteras eller på ren svenska får tillstånd att bedriva verksamhet på området. Detta kan man förstås göra ett stort nummer av och kalla det för ökad kvalitetskontroll.

Här uppstår dock ett dilemma. Modellen syftar ju ytterst till att kvalitet är något som ska springa ur kundens eller brukarens val. Dåliga väljs bort, bra behålls. Är detta något som en idog opposition eller pliktskyldiga kommunala tjänstemän låter sig nöjas med. Nej, inte ens förslagsställarna själva vill ha en sådan renodlad variant. Miniminivån sätts antagligen utifrån de kvalitetskrav som råder idag och kommer att innehålla klausuler som möjliggör förändring av kraven. Legitimationen kommer också kontinuerligt omprövas och utvärderas, inte av någon myndighet alá skolverk eller socialstyrelsen, utan av kommunen självt.

Så istället för att rent av tjäna pengar på att låta individen stå för kvalitetskontrollen tvingas kommunen bygga upp en parallell kontrollapparat som kostar pengar och som i förlängningen innebär antingen ökade kostnader eller sänkt kvalitet. Detta i en tid då vi vet att antalet äldre-äldre kontinuerligt kommer att öka under en längre tid och skattesatsen utsättas för stor press upåt. Vi som värnar en solidariskt finansierad välfärd måste vara ytterst vaksamma på lösningar som innebär ökade kostnader. Här skulle man mycket väl kunna bli en smula konspiratorisk.

I kundvalssystemet ligger också möjligheten av att köpa tilläggstjänster utöver de skattesubventionerade tjänsterna. I detta ligger två problem. Det första är att man i ett system som i grunden är gemensamt finansierat erbjuder de som har råd att köpa sig lite extra lyx. Att alla ska betala för att några ska få det lite bättre än andra är ytterst tveksamt tycker jag. Inom sjukvården är det helt enkelt fel. Det andra problemet är att man använder sig av extra tjänsterna för att parera nedskärning till följd av ökade kostnader. Företaget säger helt enkelt att kommunen har dragit ner men vill du så kan du betala si eller så mycket mer så fixar vi biffen. Vissa säger ja andra nej och så har en kommunal nedskärning inte fördelat sig rättvist.

(De kvalitetskrav som finns idag har förstås utarbetats under lång tid i en politisk och professionell kontext i dialog med brukarna. Kraven är väl utvecklade och högt ställda.

En naturlig utveckling vore att i större utsträckning engagera och involvera brukarna och ge dem verkligt inflytande över tillvaron. Vi har nått så pass långt i effektivitet och materiell kvalitet att en progression måste ske genom att sätta sig själv som brukare i ett större och meningsskapande sammanhang. Det handlar om ett kontinuerligt och ackumulerat eget kvaltietsarbete. Att välja och att välja bort är knappast lösningen. Människor i alla åldrar, så även äldre, ser mervärde som sprunget ur kontakt med en specifik individ snarare än med ett företag.

Nåväl, kanske är det ett eget val medborgarna vill ha. Kanske höjs den upplevda kvaliteten. Borde man dock inte börja med frågan hur ökar vi kvaliteten i, t. ex hemtjänsten? Istället för som borgarna i Linköping starta med frågan hur inför vi eget val? Vore man bara en smula förutsättningslös började man med eget val som ett projekt i ett väl avgränsat geografiskt område. Blev det bättre kvalitet? Ville människor välja själva? Umeå verkar gå till väga på det viset. I Landstinget i Östergötland drar man igång sitt Fria Val med så höga krav att man inte ens är säker på att primärvård kan komma att tillhandahållas i alla kommuner. Ja, utan att ens ställa sig frågan vad gör vi då? Hade man haft is i magen och väntat ett år så kanske några frågetecken rätats ut.)

Ett annat stort problem med kundvalsmodeller är att den innebär en fragmentisering av samhället. Det var inte länge sedan det rådde en bred enighet kring att en del av problemen i samhället låg i brist på samverkan, dålig samordning och att folk föll mellan olika stolar. Mycket av den politiska gärningen de gångna åren har därför handlat om säkra sammanhållna processer där ett tydligt ansvar för helheten ingick som en viktig del. Inom hälso- och sjukvården har det t. ex handlat om att bygga upp en närsjukvård där vårdcentraler och sjukhuskliniker förenas med individens behov i centrum. Liknande utveckling har ägt rum inom den kommunala omsorgen och som då också samverkat med närssjukvården. Den nya majoriteten i Landstinget i Östergötland har som en viktig uppgift att slå sönder denna organisation och göra vårdcentralerna ånyo mer självständiga. I Linköping inför man Eget val med ambitionen att få fler utförare inom hemtjänsten, drömmen är Nacka med ett 50-tal entreprenörer. Det säger sig själv att en sådan verksamhet varken har förmåga att samarbeta sinsemellan eller med någon extern aktör, t. ex landstinget.

Agendan är klar från Alliansens sida, samarbete mellan samhällsaktörer stärker det politiska på bekostnad av företag, samarbete mellan människor stärker det gemensamma på bekostnad av individen(läs individens valfrihet). Och det som isolerar individen till sig själv och sin egen vilja stärker entreprenörens möjlighet att göra affärer.

Jag får säkert anledning att återkomma med en del förtydligande och konkretioner. Det är en komplicerad fråga.

Andra bloggar om: eget val, kundval, auktorisation, ackreditering, hemtjänst, omsorg, hälso- och sjukvård, Linköping, Nacka, Östergötland, Alliansen, politik, närsjukvård, samverkan.

Pingat på intressant.se


 #
Skilj partierna från politiken!
Joakim | 13 Juni, 2007 13:36

Via Jonas Morian läser jag om Federleys våndor över voteringsknappen. JA, NEJ, eller AVSTÅ är en riksdagsledamots stora fråga. Det hela handlar om FRA och avlyssning. Detta inlägg ska dock inte handla om denna sakfråga utan om folkviljans manifestation via votering i beslutande församlingar. Det ska inte heller handla om vad som i verkligheten sker i människors huvuden när de röstar utan ska diskutera röstandets funktion ur ett mer teoretiskt perspektiv. Grundproblematiken är naturligtvis känd inom statsvetenskaplig forskning sedan åtminstone hundra år. Här erbjuds avslutningsvis en möjlig lösning.

Vad är det egentligen man gör när man trycker på voteringsknappen?

- Säger: så här tycker jag

- Säger: så här tycker partiet

- Säger: så här tycker min riksdagsgrupp

Och vad är det man som väljare har röstat på.

Så här fungerar det. Det finns partier. Dessa har medlemmar som tillsammans utformar den politik som partiet ska stå för. I val presenterar partierna listor med personer som partierna tycker är lämpliga att sitta i fullmäktige eller i riksdagen. Bland dessa namn har väljarna möjlighet att kryssa den kandidat man uppfattar som bäst. Personerna på lista har därmed fått ett dubbelt förtroende att agera i de politiska församlingarna.

Att välja innebär för väljaren att man väljer ett politiskt program och att man utgår från att partiet har gett rätt personer förtroendet att representera dessa idéer. I någon mening är dessa individer partiet vid en given tidpunkt.

Vad händer efter valdagen och under mandatperiodens fortskridande? Vad händer om oenighet uppstår i partigruppen och hur ska man tolka denna oenighet? För de allra flesta partier så uppfattas nog partigruppsmajoriteten tillsammans med eventuella partiprogram eller valmanifest, som det som definierar partilinjen. Men är detta självklart?

Anta till exempel att en av kandidaterna är en känd motståndare till en viss punkt i t. ex ett valmanifest, samtidigt som partiet placerat vederbörande högt på listan.. Vad hände när väljaren röstade på det partiet:

  1. Jag röstar på ett valmanifest och utgår från att kandidaterna följer valmanifestet
  2. Jag röstar på ett parti med följande listsammansättning och utgår ifrån att partiet valt denna sammansättning på så sätt att det inte oacceptabelt strider mot valmanifestet.

I första fallet ligger det implicit att valmanifestet(eller annat dylikt dokument) är fundamentet och det som är det oföränderliga uttrycket för partiet genom hela mandatperioden. I andra fallet är det personerna i sig och deras omdöme som är uttrycket för partiet.

Anta vidare att just den punkten i valmanifestet togs med minsta möjliga majoritet på ett möte som av olika skäl inte var särskilt välbesökt. Personen som är motståndare till punkten valdes å andra sidan av ett stort antal medlemmar i partiets provval eller nominerades av många och föreslogs enhälligt av valberedningen.

Möjligen finns det en tredje möjlighet som väljaren kan tänkas tänka:

  1. Jag röstar på ett valmanifest som jag utgår från att en majoritet av de som står på valbar plats kommer att följa. Det vill säga den kommande majoriteten i fullmäktigegruppen.

För partier med provvalssystem är detta inte ett alternativ. Personval och avhopp komplicerar även den bilden.

I många fall, förmodligen de flesta, så finns det ingen vägledning att få genom ett dokument som man på ett tydligt sätt gått till val på. Vem är då uttolkare av partiets politik och som man kan ge en tydlig koppling av legitimitet via ögonblicket vid valurnorna? Jag menar nog att det utifrån dagens system är den enskilde förtroendevalda som har den suveräniteten. Men det är inte självklart. Kanske kan man se dagens system som ett försök att mixa två extrem varianter:

  1. Vi röstar på bokstäver och blommor. Inga namn. Politikerna i olika nämnder, styrelser och fullmäktigeförsamlingar är blott ombud. Inga beslutande organ har fler ombud än det finns partier. Hur partierna bemannar dess är upp till varje parti.
  2. Vi röstar på personer. Partierna kan användas som lösa etiketter. Partierna har inga medlemmar utan är konglomerat av personer som bekänner sig till t. ex det socialdemokratiska tankegodset och innehar förtroendeuppdrag.

Nu är ju partier mer komplicerade institutioner än en teknisk lösning för att genomföra folkviljan via allmänna val. I själva verket är detta bara en av många funktioner. Vissa partier syftar till exempel till att tillvara ta olika intressegrupper i samhället. Folkbildning, demokratisk skolning och opinionsbildning är andra viktiga inslag.

Kanske beror dimridåerna kring representation, förtroende, lojalitet och intern demokrati på en sammanblandning av i grunden separata funktioner. Skillnaden mellan att vara medlem i ett parti och att vara förtroendevald kanske borde göras skarpare. Ett parti skulle då mer liknas vid en lobbyorganisation vars påverkan riktades till alla förtroendevalda och inte bara till sina egna. Det skulle då bli tydligt att den förtroendevalda får sitt mandat av folket. Till skillnad från alternativ 2 skulle vi då både ha partier och rösta på personer.

I ett sådant system skulle Federley i godan ro kunna trycka på vilken knapp han än har lust till.

(Uppdatering: Federley valde slutligen att avstå)

Se Joel Malmqvist för en välskriven argumentation för varför det finns partipiskor

Andra bloggar om: Federely, politik, politiska partier, demokrati, val, votering, röstning

Pingat på intressant.se


 #
Rudimentär betraktelse över det ideala samhället
Joakim | 25 Maj, 2007 22:28

Hur skulle ett välordnat samhälle där allt är gott se ut? Ett samhälle där alla är överens om grundläggande värderingar och spelregler och där ingen politisk kamp av principiell natur förekom; hur skulle det se ut? Finns det något kännetecken för ett sådant samhälle som är oberoende av vilka värderingar och spelregler som antagits och rådde?

Dagens politiska partier skulle förstås vara överflödiga och sakna mening. Maktutövning skulle i mångt och mycket handla om tillämpad ideologi. Utifrån de erkända rationalitetsprinciperna skulle konkreta beslut kunna härledas. Makthavare skulle kunna vara ett yrke som man utbildade sig till och mer eller mindre motsvara direktörer i dagens förvaltningar.redflowers

Frågan som intresserar mig just nu är om det därutöver skulle kunna finnas ett utrymme för en vilja som överstiger viljan att vara principerna följsam? En sak som jag kommer att tänka på är viljan att entusiasmera, få människor att brinna och göra det lilla extra. Problemet är att detta ofta hänger ihop med omvälvning av något slag, vilket då per definition är något som siktar mot fundamentet.

Min hypotes är att det inte skulle fungera att bygga sett samhälle kring statiska rationalitetsprinciper utan att det åtminstone därutöver måste finnas en idé om mänsklig progression och utveckling. Vad detta innebär kan man alltid vara oense om!

Nu säger kanske någon att detta är ytterst hypotetiska resonemang och visst det är helt riktigt.

Det är ovisst om det ens i teorin går att skapa ett fullständigt rationellt system av koherenta principer. Och även om det är möjligt så är vi inte ens i närheten av att enas kring ett sådant. Samtidigt är det inte oviktigt menar jag att spekulera kring det ideala tillståndet eftersom det är dithän vi alla strävar som är politiskt engagerade.

Andra bloggar om: ideologi, politik, samhälle

Pingat på intressant.se


 #

Kielos och identitetspolitiken
Joakim | 07 Maj, 2007 00:29

Det är nu dags att infria ett av mina löften från förra veckan angående framtida ämnen för avhandling, nämligen det som rörde Katrine Kielos inlägg om identitetspolitik. Jag mjukstartade redan igår med det måhända fräcka påståendet att Kielos nya S-politik inte är annat än gammal hederlig grön politik vars specifika förslag är som hämtat från miljöpartiets program, manifest och riksdagsmotioner.

Riktigt eller inte så är detta knappast det intressantaste med Kielos inlägg eller med den ganska omfattande diskussion som förts bland bloggarna. Debatten startade i en eufori över Kielos ideologiska skarpsinne som gästbloggare hos Jonas Morian, där hon angrep Mona Sahlin på bred front, just för att föra en identitetspolitik snarare än en klasspolitik. Kielos följde upp med en artikel i tidningen Tiden och debatten fortsatte och kom att handla mycket om själva begreppet ”identitetspolitik”. För en träffande ”slutanalys” hänvisar jag till Svenssons brillianta inlägg med den dock missvisande titeln ”Identitetspolitik versus klassanalys”.

I korthet är lärdomen att vi måste skilja på identitetspolitik och identitetsrörelsers politiska agenda och att det är det förra som bör kontrastera klasspolitiken. Exempel på identitetsrörelser är miljö-, gay-, och kvinnorörelserna.rainbow

Identitetspolitik är kort sagt ett perspektiv där man söker privatisera det politiska. Klasspolitik är på motsatt vis ett försök att politisera det privata. Mer korrekt uttryckt handlar det väl om att i ena fallet förstora det privata eller förminska det politiska, och omvänt i det andra fallet.

Jag ger alltså Kielos och Svensson rätt i att det finns en sådan konflikt och även i det att det pågår en sådan förskjutning inom socialdemokratin.

Vad är då problemet med identitetspolitik? Vi går till Kielos:

” Identitetspolitik syftar inte till att förändra den ekonomiska strukturen i samhället utan ser ojämlikheten som sprungen ur kulturen”

Detta går, enligt Kielos, på tvärs en grundläggande socialdemokratisk princip:

-” Svensk socialdemokrati förespråkar generella politiska lösningar. Vår välfärdspolitik omfattar alla, inte bara människor med låga inkomster”

Principen innebär att man försöker styra bort från behovsprövning som enligt Kielos innebär:

- en förnedrande indelning av ”mottagare” respektive ”betalare”

- en oförmåga att förändra underliggande strukturer som skapar orättvisa

Och i ett sådant statiskt samhälle blir det svårt att:

upprätthålla en vilja att betala in till det gemensamma […]då det institutionaliserar den intressekonflikt som redan finns mellan samhällsklasserna.”

Identitetspolitik är, säger Kielos, är just ett behovsprövat försök att stävja kulturella orättvisor och innebär samma problem som vid ekonomisk ojämlikhet.

Således:

Identitetspolitiken identifierar ett behov hos en marginaliserad grupp och gör gruppen till ”mottagare” av en specialåtgärd. Då identitetspolitik inte innebär någon förändring av de grundläggande strukturer som möjliggör diskriminering låser den istället gruppen vid ett konstant behov av politiska specialåtgärder”

Ett problem med Kielos resonemang är att hon inte på ett tydligt sätt skiljer på mål, åtgärder och resultat. För frågan som inställer sig är ju hur man kommer åt de underliggande strukturerna? Det är dessutom oklart vad Kielos menar med den underliggande strukturen. Å ena sidan framgår det i en av de citerade passagerna från Kielos inlägg att det hela handlar om ekonomiska skillnader, men å andra sidan verkar hon skilja ekonomiska orättvisor från kulturella, Det är också märkligt att hon inte urskiljer andra typer av ojämlikheter, t. ex makt, status och utbildning. I vilket fall är ju strukturerna det som orsakar skillnader och inte blott symptom på detsamma.

Nå, hur kommer man åt strukturerna enligt Kielos? Varken de exempel hon ger på identitetspolitik eller de exempel hon ser som den socialdemokratiska framtiden ger något entydigt svar. Kvotering av styrelseplatser är t. ex en specialåtgärd men inte kvotering av föräldramånader. Å ena sidan handlar det om att i verkligheten (”på allvar”) höja kvinnolönerna, å andra sidan är det föreställningar som ska bekämpas. T. ex så ska förställningen om att invandrare behöver Sverige åtgärdas genom arbetskraftsinvandring, däremot leder inte anti-diskriminerings lagstiftning till föreställningen om allas lika värde utan bidrar till att institutionalisera utanförskap.

Problemet är väl också att det inte är så lätt att skilja orsaker från symptom och därmed blir det också svårt att avgöra vad som är en otillåten specifik åtgärd och vad som är en tillåten grundläggande satsning. Förmodligen handlar det helt enkelt om utifrån vilken nivå man väljer att betrakta saker utifrån. Man skulle ju kunna välja att se hela klasspolitiken som en enda stor specialåtgärd för en marginaliserad grupp.

Och detsamma gäller för identitetspolitiken, som på sin högsta nivå skulle svara på frågan vad det innebär att vara människa. Ur en sådan synvinkel kan säkert identitetspolitiken ställa en del kritiska frågor till klasspolitiken, Hur rimligt är det att sträva efter det klasslösa samhället utan några motsättningar och där alla kategoriseringar dekonstruerats? Vi kan ha det som mål, i den meningen att vi riktar våra åtgärder dithän. Kvoterar vi kvinnor till styrelserummen ökar kanske sannolikheten att nästa VD är en kvinna, som blir en förebild för andra kvinnor och som i slutändan gör vårt samhälle en smula mer jämställt. Likaså missar den individnivån. En individ kan ju genom specifika åtgärder göra en klassresa. Klasser har inget statiskt innehåll.

En identitetspolitik kan också ställa kritiska frågor angående utanförskapets och marginaliseringens natur. Vem och i vilka syften definierar andra som varandes i utanförskap?

Vem vann valet på utanförskapet?

Andra bloggar om: Katrine Kielos, identitet, identitetspolitik, klasspolitik, socialdemokraterna

Pingat på intressant.se


 #
Liberalismen går på barnkalas
Joakim | 27 September, 2006 09:38

Som namnet antyder sätter liberalismen friheten som sin fundamentala värdering. Detta är troligtvis dock ett alldeles för vitt anslag. Nästan alla ideologier menar sannolikt att frihet i någon betydelse är av grundläggande betydelse. Vi måste ge frihetsbegreppet en speciell tolkning. Det handlar då om att varje individ i varje ögonblick ska ges så stora möjligheter som möjligt att styra över sitt eget livsprojekt. Individen ska ha tillgång till omständigheter som kännetecknas av frihet. Huruvida individen "verkligen" är fri blir en meningslös fråga. Det finns inget tillstånd i individen som har frihetsegenskaper. Ett livsprojekt värde kan aldrig bestämmas objektivt utan är alltid relaterat till ett subjekt. Frihet är alltid något "där ute" och finns primärt som avsaknaden av hinder för att genomföra subjektets intentioner. Motsatsen till detta synsätt är t. ex de österländska religioner och i västerlandet; stoicismen, som hävdar att en aldrig så fjättrad individ ändå kan vara fri i själen. Frihet är något vi kan åstadkomma genom att förändra oss själva snarare än de omständigheter som råder "där ute".

Friheten i liberal tappning finns alltså "därute". Målsättningen blir att skapa så stora frihetsutrymmen för individen att expediera som möjligt. Versioner av liberalism, ganska många faktiskt, vill också ta hänsyn till rättvisa. Det måste finnas vissa ramar. Anta att liberalismen gick på barnkalas där det vankades tårta. Hur ska tårtan fördelas mellan ungarna?

1 Roffa åt sig Liberalism

Maximalt frihetsutrymme skapas om var och en ges möjlighet att ta så mycket de vill med vilka medel som helst.

2. Schysst Liberalism

En annan princip är att vi delar in de, säg åtta, barnen i två grupper, en grupp skär den andra väljer, sedan delas de två grupperna så att det blir fyra med två barn i varje som delar enligt samma princip och så vidare:

3. Socialliberalism

En annan möjlighet är att någon vuxen gör en behovsanalys och fördelar tårtan efter var och ens behov. Hur behov ska definieras avgörs i dialog med barnen. Någon har en större magsäck, någon gillar tårta mer än andra etc:

Socialliberalism har alltså utvecklat en genomtänkt balansering av två ideal Frihet och Rättvisa. På detta övergripande plan råder det en ganska stor konsensus kring socialliberalismen som samhällsfundament. Problemet blir att avgöra på vilket sätt, med vilket omfång och i vilken utsträckning behovsprincipen ska göra sig gällande. Liberalism övergår i socialism när rättvisan börjar dominera över friheten och när behov i allt större grad definieras kollektivt.

Andra bloggar om: ideologi, liberalism, barnkalas, politik

Pingat på intressant.se


 #
Politik och Sex?
Joakim | 01 September, 2006 15:58

Politik och sex hör med största sannolikhet inte ihop. Kärlek handlar i stor utsträckning om assimilering och sex är ett av kärlekens många vägar för att nå det målet. Politik kan inte låta denna kärleksprincip råda sin verksamhets uttryck. Folkhälsopolitik är ett exempel som är farligt nära sex. "Älskling, inte mer sprit nu du vet hurdan du blir och det är verkligen inte bra för dig". Politik handlar inte om omtanke för enskilda individer utan omsorg om samhällets livsförutsättningar. Alkohol, droger och tobak i mängder innebär att samhället krossas under ett ölstop av kostnader och skador. Liberalernas svar att jamen låt oss då skita i att betala kostnaderna. Låt de druckna drunkna i sina spyor, bygger på fantasin att varje människa är en ö, en lem som kan skäras bort. Så är det inte. Vi är alla beroende av varandra och vi är alla sårbara. Politiken uppstår ur detta beroendeförhållande. Just därför hör inte sex och politik ihop. Kärlek och sex handlar om att kasta sig ut för stupet, politik mer om att se till att vi pratar om ett bungy-jump och att säkerhetslinan håller adekvat standard.

Andra bloggar om: Kärlek, politik, sex, liberalism

Inlägget är pingat på intressant.se


 #
Några ord om konservatism
Joakim | 31 Augusti, 2006 16:32

Konservatismens mest grundläggande värderingar är, dels att det som motstått tidens tand är något bra, dels att samhällets behandling av sina medborgare bör utgå från en bedömning av förtjänst. Det senare är en moralisk värdering som säger att rättvisa uppnås genom att man beaktar förtjänst.

Konservatismen har holistiska drag i det att ett samhälle är något mer än dess individer. Framförallt gäller detta i bemärkelsen att det snarare är så att individen konstitueras av det omgivande samhället, än att samhället konstitueras av dess individer. Människan är en kulturvarelse som socialiseras in i sin roll som medborgare och som människa överhuvudtaget. Uppfostran blir då ett centralt begrepp.

Skälet till att det som motstått tidens tand är bra handlar då om det faktum att människan i väldigt liten utsträckning skapar sig själv. Vår förmåga att stå emot den av kulturen i oss satta konstitutionen är starkt begränsad och att strida mot den i de flesta fall utsiktslöst. De som gör det är excentriker och betraktas som udda. Dessa kan naturligtvis ha rätt, men det får framtiden utvisa. Förändringar utesluts naturligtvis inte men ska ske efter moget övervägande. Harmoni och att harmoniera relativt något fast och befintligt är alltså av fundamentalt intresse.

En bakomliggande tanke är Natura non facit saltus, att all förändring sker sakta, kontinuerlig och utan språng. Saker och ting, kulturer, värden eller kunskap ackumuleras. Om man bortser från mutationsteorin kan man betrakta konservatismen som essentiellt evolutionistisk i motsats till marxismens revolutionära grundhållning. I konservatismen rinner aldrig bägaren över!

Andra bloggar om: konservatism, ideologi

Detta inlägg är pingat på: intressant.se


 #
Maktens förutsättningar del I
Joakim | 10 Augusti, 2006 16:29

Följande anser jag var grundläggande behov hos för människas möjligheter att blomstra. Jag återkommer till dessa "grundpelare". J

Jag ska dock börja lite trevande med maktens förutsättningar.

Makt definierar jag som möjligheten att gestalt en vilja.

Makt hänger ihop med självkännedom i nödvändigheten att veta vilka viljor som är värda att gestalta och med Funktionen för att ge sin vilja rätt perspektiv i samspelet med andra individer.

Makt förutsätter att man har kontroll över den verklighet vari viljan ska manifesteras. Världen måste kunna gå att förutsäga!

Större eller mindre makt kan analyseras till antalet viljor man kan gestalta.

Maktens storlek beror således på de redskap som står till ens förfogande.

Antalet viljor beror omvänt på hur mycket makt man har. För många viljor kan inte samsas samtidigt. Att vilja mycket är ett temporalt fenomen och tar plats i tiden. Att ha makt att göra det man vill är av godo, men är det lika självklart att stor makt då är av ännu större värde? En central fråga bli den om vårt behov av makt.

Makt kopplas alltså i grunden till begrepp som effektivitet, produktivitet och kvalitet. Ju mer av detta desto fler viljor kan få sitt uttryck i tiden. Makt förknippas dock oftast med när olika människors vilja kolliderar och beskriver då förutsättningarna för att en viss specifik vilja gestaltas och då på bekostnad av någon annans vilja.

Typer av makt bestäms i hög grad av komplexiteten i viljan. Svårigheten att identifiera maktinnehav hänger ihop med svårigheten att avgöra vem som bär viljan och vad den innehåller. Maktlöshet är den diskrepans som finns mellan vilja och gestalt. En diffus vilja skapar en diffus känsla av maktlöshet. En förutsättning för makt är således en tydlig vilja.


 #

Impulser, Skatter och vad man egentligen bör pyssla med?
Joakim | 20 Juni, 2006 23:27

Vad vill människor pyssla med den korta stund som är en människas liv? Vad är viktigt för hennes lycka och välmående? Kan man därutöver räkna med någon slags högre mening för individen som medborgare i ett samhälle, ett land, en värld? Liberalismen menar att det inte finns några svar på vad människor i allmänhet vill och mår bra av och att det naturligtvis inte finns några högre mål för människan än de specifika mål och preferenser som ryms i en enskild individ.

Samtidigt blir följderna av denna avsaknad av mål och mening alltmer uppenbar. En vilsen mänsklighet som inte ens kan förvänta sig en plats i paradiset.

Liberalerna skulle dessutom hävda att den mänskliga lyckan i positiv bemärkelse inte är en fråga för politiken. Vad en människa gör av sitt liv är ingen annans buissnes.

Samtidigt blir det alltmer uppenbart att frihetssamhället skapar olycka och ohälsa. På samma sätt som bondesamhällets människa en gång höll på att supa ihjäl sig håller nu nutidsmänniskan på att konsumera ihjäl sig.


Lösningen på problemet med den vilsna människan är dock inte enkel. Under nittonhundratalet försökte individer och rörelser vid flertalet tillfällen skapa framtidstro och en högre mening för människan. Mao, Polpot, och nazismen är exempel som avskräcker från varje försök att ge uttryck för det kit som jag tror existerar mellan människor. Nu kan man ju säga att många av förra århundradets försök gjordes utifrån onda och förfelade intentioner. Det är nog riktigt, men jag tror också att blotta uppsättandet av ett mål, en mening, en utopi innesluter stora risker. När kollektivet pekar ut ett mål som den stora Meningen, sker med automatik att människor, djur och natur förvandlas till ett medel för att nå den paradisiska drömmen.

Bekymret är att människan är en varelse i tiden som ständigt söker garantier för en osäker framtid. Hon lider av en oförmåga att se nuet, och stirrar sig blind på kommande möjligheter till avkastning. Även inom moralen vill utilitarismen se den moraliska människan som en som kalkylera med konsekvenser av handlande och inte en som är betingad av eviga principer.

Kapitalism är på så sätt den enda realistiska ideologin och den ideologi som innebär minst risker. Den är ett klockrent uttryck för människans iver efter trygghet. Problemet är att människan i välfärdsstaten är så trygg som hon någonsin kan bli. Den materiella bristen är en myt som hetsar människan fram i ett evigt ekorrhjul.

Samtidigt som liberalism och kapitalism är den ideologi som innebär minst risker för människan om man bortser från grundläggande livsförutsättningar, så är det den största boven om man inte gör det. Just på grund av den är ett stabilt ekorrhjul av ständigt ökande konsumtion, maler den sakta ner grunden för allt liv och verkar tärande på djur och natur.

Jag tror inte på en politik vars förutsättning är en total omdaning av den mänskliga naturen, men inte heller på en som utgår från att en sådan inte finns. Det finns en slags natur som kan härledas från hur människor faktiskt beter sig, och en som kan härledas från vad människor säger sig vilja. Om man från den senare skalar av det rena önsketänkandet finns, tror jag, ändå en kärna från vilken man kan bygga ett realiserbart framtida samhälle. Denna kärnnatur kan beskrivas som att:

Tillväxt, utveckling, expansion i någon mening ligger i den mänskliga naturen och kan inte tänkas bort. Randvillkor måste skapas för att inte förstöra livsbetingelserna. Girighet är till stor del en följd av att man inte stoppas. Skandiacheferna var säkert duktiga och kreativa människor från början, men ingen sa ifrån. Pengar är en belöning, men också ett medel att producera. Jakten efter pengar som medel ökar ju svårare det är att producera utan pengar.

Allt skapande kräver uppskattning. Människan behöver bekräftelse. Människan behöver alltså inte bara förutsättningar för att skapa utan också för att uppskatta. Kanske är det ett mer grundläggande problem att människor i så liten utsträckning kan uppskatta saker och ting. Saker ses som symboler för något annat – status –och inte som föremål för uppskattning. Om man ser saker som symboler vet man inte vad man egentligen vill ha, vad man egentligen uppskattar. Kanske beror då överkonsumtionen inte på att man åtrår materiella saker så het, utan tvärtom därför att man inte gör det tillräckligt het. Vet man precis vad man vill ha vet man ju också vad man inte vill ha!

Det hela börjar i skolan: "Vad gillar du matte?" "Jodå, jag har VG". Barn lär sig snabbt att inte uppskatta saker(kunskap) för sin egen skull, utan för belöningen. Detta är på sätt och vis, som jag sa innan, naturligt, vi strävar alla efter uppskattning. Problemet är att kunskap inte är produktion, utan konsumtion. All produktion är en försäljningsvara som skapar ett egenvärde för köparen. Läraren köper inte kunskap av eleven, utan bedömer hur väl eleven har konsumerat den. Skolan borde vara en institution som vägleder sina adepter i frågor som: vad är jag nyfiken på? Vad är jag duktig på? Vad är viktigt för mig? Vad får mig att må bra? Etc. Må hända är en sådan utbildning inte anpassade efter det moderna arbetslivet, men hur anpassad är egentligen det moderna arbetslivet efter människan??

Människan vill hellre producera än konsumera, men gör i själva verket precis det mottsatta. I grunden beror det på att människan är en impulsvarelse, som egentligen passar som hand i handske med det kapitalistiska systemet. En impulsnatur som dock, av uppenbara skäl, måste bekämpas. Reklam och överdrivna informationsflöden är något som spär på konsekvenserna av denna natur. Att succesivt hitta begränsningar av reklamflöden är nödvändigt.

Så länge impulsnaturen styr verkar nuvarande skattesystem förödande. Den kraftiga beskattningen av arbete gör att konsumtionen är det som i sista hand bortprioriteras.

 #