Blogg gratis Logga in
Info
Min bild!
Om: I begynnelsen sprang jag ur nyfikenhet I nyfikenhet vandrar jag alltjämt Kunskap samlar jag Visdom söker jag Vem är det jag som ur nyfikenhet sprang
Kategorier
Länkar
Tillväxt, arbete och lycka del IV
Joakim | 19 September, 2006 22:30

I detta inlägg ska jag ta upp några av de problem som en arbetsdelning, som metod för att radera arbetslösheten står inför. Det mest uppenbara brukar kallas matchningsproblematik eller flaskhalsar. I och med arbetstidsförkortningen uppstår arbetsbrist som måste matchas av kompetent arbetskraft. Detta illustreras tydligt genom att det redan idag finns en arbetsbrist inom vissa yrkeskategorier och i emellanåt i hela branscher. Exempel på yrken är geriatriker och patologer och bland exempel på branscher återfinns byggnads. På områden där det idag råder arbetsbrist kommer naturligtvis situationen förvärras.

Vilka mekanismer måste finnas för att matchningsproblematiken ska kunna mildras? För det första torde flexibla löner verka positivt, nämligen på så sätt att lönerna sjunker på områden där arbetskvoten är mer än fylld och att lönerna ökar där det förekommer brist. För det andra krävs ökad geografisk rörlighet i befolkningen, det vill säga att människor är beredda att flytta dit jobben finns. För det tredje måste det finnas en väloljad vuxenutbildning som snabbt kan skola om människor.

I det förda resonemanget hittills vilar dock en underliggande utgångspunkt som förmodligen inte är riktig, nämligen att mängden arbete per capita är/eller bör vara konstant, det vill säga att det arbete som ska utföras är något givet på förhand eller uttryckt annorlunda att våra behov redan är fastlagda. Tittar vi historiskt kan ju inget vara mer felaktigt än detta. Möjligen kan man fråga sig om de inte borde vara det, men då hamnar vi ideologiskt någonstans i knäet på Stalin.

Att våra behov är fastlagda är som sagt historiskt fel. Sådana behov som att byta TV-kanal utan att resa på sig eller att ständigt vara kontaktbar via telefon fanns inte något decennium tillbaka, men är i allra högsta grad befäst idag. Blir våra behov hela tiden större eller förändras det på så sätt att vissa behov också försvinner? Det enda jag kan komma på är behovet av ett invasionsförsvar. Förmodligen finns det något enstaka exempel till men på det hela taget verkar behoven bli större hela tiden. I teorin skulle vi alltså kunna skapa fler behov än vi har möjlighet att tillfredsställa och därmed skapa fler jobb. Kanske skulle vi kunna säga att visserligen kan vi inte alá Stalin fastlägga behov, men att vi ändå säger att en hög sysselsättnings grad är viktigare än full behovstillfredsställelse.

Vi säger då att det viktiga är att alla har en uppgift snarare än att vi gör uppgiften så väl som möjligt. Frågan är vad som händer när man väl vänder skutan bort från rationaliseringar? Sett från ett framtidsperspektiv blir väl effekten samma som om vi skulle lösa arbetslösheten genom att skrota alla traktorer och börja använda häst och plog eller skrota alla grävmaskiner och istället använda spade att gräva med. Så fungerar inte människan. Av två sätt att göra en sak väljer vi alltid det vi tror är smartast.

I nästa del analyserar jag människans smarthet, effektivitet och produktivitet och därmed tillväxtbegreppet. Jag ska också nudda vid något som jag tror kan vara en del av lösningen på arbetslöshets- och tillväxtproblematiken. I näst nästa del diskuteras hushållsnära tjänster.

Andra bloggar om: jobben, arbetslöshet, tillväxt, arbetstidsförkortning, ekonomi

Pingat på: intressant.se


 #
Tillväxt, arbete och lycka del III
Joakim | 30 Augusti, 2006 19:46

Här kommer del III i min lilla följetong.

Att sänka lönerna generellt

Ett annat sätt att sänka lönerna är att göra det generellt genom en arbetstidsförkortning. Förhoppningen med den strategin är att arbetslösheten skulle kunna minska genom att vi solidariskt delade på de arbeten som finns och tog ut produktivitetsökningen fritid istället för pengar. En annan lösning skulle kunna vara att ge ett generellt men lågt bidrag till alla som ville. Om väldigt många utnyttjade denna möjligheten skulle man behöva beskatta den arbetande befolkningen så hårt att reallönerna sjönk. I den ideala världen skulle det bara finnas två grupper de som vill arbeta och de som inte vill det och är nöjda med sin medborgarlön. Beskrivet på detta sätt framstår medborgarlön som väldigt orealistiskt, men jag ska framöver göra en mer seriös analys av denna idé.

Nu ska vi koncentrera oss på möjligheten av att sänka normalarbetstiden. Säg att vi sänkte arbetstiden med exakt så mycket som skulle behövas för att alla som kan ta ett jobb också fick ett jobb. En första konsekvens är ju att alla kostnader förknippade med arbetslöshet försvann, i första hand utbetalningarna från A-kassa som ju till 95% finansieras via skattesedeln. En annan konsekvens är ju att köpkraften/individ minskar motsvarande den minskade arbetsinsatsen.

I Sverige beräknas ungefär 4,6 miljoner människor ingå i arbetskraften och av dessa är sisådär 4,2% arbetslösa, d.v.s 193 200 människor. Om vi räknar in de i AMS-projekt stiger siffran till 340 000. Det är denna siffra som jag räknar som arbetslöshet. Det är dessa människor som ska få jobb genom arbetstidsförkortningen.

De sysselsatta är 4 260 000, vilket blir 170 400 000 timmar givet 40 timmars veckan. Om vi delar det antalet timmar med antalet i arbetskraften får vi svaret 37 timmar. Om vi alla jobbade 37 timmar så skulle i teorin alla ha ett arbete.

Lönen skulle därmed sjunka med 7,5%. Å andra sidan är statens utgifter för arbetslösheten cirka 70 miljarder. Denna summa skulle kunna utgå som en arbetsdelningsbidrag om 15200 kronor per år. Medellönen i Sverige är i runda slängar 290 000 och 7,5% av denna summa är 21750. Köpkraften skulle då minska med 6550 kronor, eller 545 kronor i månaden. Ett rimligt pris kan man tycka för att utradera arbetslösheten och dessutom få 3 timmar extra fritid i veckan.

Troligen skulle man dock kunna öka arbetsdelningsbidraget väsentligt. Detta pågrund av de dynamiska effekterna en sådan reform skulle få på folkhälsan och därmed avlastningen på de statliga utgifterna.

Så långt teori och utopi, i kommande inlägg ska jag ta tag i de praktiska problem som denna geniala lösning står inför.

Andra bloggar om:

Andra bloggar om: arbetstidsförkortning , tillväxt, ekonomi, BNP, politik

Detta inlägg är pingat på intressant.se


 #

Tillväxt, arbete och lycka del II
Joakim | 28 Augusti, 2006 18:49

Jag ska i detta inlägg framföra möjligheten av att sänka lönerna för vissa grupper i samhället

Sänkta löner

Inledningsvis kan man undra vad jag egentligen menar med sänkta löner? Svaret är det självklara, jag menar mindre pengar, som i sin tur innebär minskad möjlighet till olika typer av behovstillfredsställelse, främst då konsumtion av varor och tjänster.

Med sänkta löner kan man syfta på dels,

Vi börjar med grupper av individer.

Till att börja med ska vi komma ihåg att detta sker redan idag genom att vissa grupper har en bättre löneutveckling än andra, och därmed sjunker den första gruppens löner relativt sett. Att sänka lönerna nominellt är mycket ovanligt eftersom arbetsrätt och kollektivavtal förhindrar detta. Ett sätt att mer radikalt sänka lönerna i samhället skulle då vara att försvaga arbetsrätten. Konsekvensen blir då att priset på arbetskraft sjunker och fler jobb kan skapas. Jobben kan dock bara komma att skapas inom tjänstesektorn, eftersom det vore otänkbart att tillverkningsindustrin skulle kunna konkurrera med t. ex kinesiska löner. Vårt samhälle är inte byggt för att rymma gigantiska klyftor i levnadsstandard. Men en utveckling som närmar sig situationen i USA där stora grupper tvingas ha två till tre arbeten, t. ex städning, hissvakter, skoputsning, är inte otänkbart.

Redan nu kan jag avslöja att detta inte är en lösning som tilltalar mig.

Andra bloggar om: jobben, BNP, USA


 #
Tillväxt, arbete och lycka del I
Joakim | 25 Augusti, 2006 15:51

I inlägget om Hägglund lovade jag att återkomma med lösningar angående arbetslöshet. Det kräver sin lilla undersökning och jag väljer att ta utgångspunkt i tillväxtproblematiken för att sedan i flera inlägg arbeta mig fram till en vision om hur vi måste gå vidare.

Problemet med tillväxt är mångfacetterat. Det handlar om att färre och färre behövs för att tillhandahålla samhället produkter och tjänster. Färre är i arbete, fler jobbar mindre, samtidigt som vi har en sektor i samhället, den offentliga, vars behov ökar och ökar, och som inte omfattas av tillväxtdynamiken. Det handlar också om vad jakten efter tillväxt gör med oss människor, liksom omvänt vad som skulle hända om vi fick en stagnation(motsatsen till tillväxt) istället. Det handlar slutligen om vad tillväxtsamhället får för konsekvenser på miljö och natur och allas våra livsbetingelser. Jag ska i några inlägg börja med att diskutera den första aspekten

Resultatet av att färre behövs i produktionen blir ett starkt stratifierat samhälle där bara vissa grupper kan få tillgång till välfärdstjänster, där de stora skiljelinjerna går mellan de som har arbete och de som inte har arbete, men också mellan stad och landsbygd.

Arbetslöshetsproblemet

Tillväxt i meningen BNP/capita är per definition att mängden varor och tjänster ökar. Detta kan ske på två sätt, genom att man jobbar mer, men i praktiken handlar det om att man utför ett arbete mer effektivt. Tillväxt innebär då att behovet av arbetskraft hela tiden minskar. Nu undrar säkert någon hur det då kan komma sig att vi trots en gigantisk tillväxt under så många decennier inte fått den konsekvensen att praktiskt taget alla blivit arbetslösa. Det beror på att tillväxt har ett direkt samband med våra behov av tillväxt, d.v.s ständigt nya produkter, varor och tjänster. Detta samband har i sig givit upphov till mycket sysselsättning, genom reklam och reklamens förutsättningar, samtidigt som det förstärkt kopplingen och expanderat marknadsföringens betydelse.

Problemet är att på senare tid så har effektiviseringarna varit större än våra behov. Det är min övertygelse att detta är ett problem inherent i tillväxtekonomin, men mer uppenbart är förstås kopplingen till effektiviseringarnas art, vilka har skett genom en minskning av arbetskraftens kostnad. Företag flyttar till låglöneländer och bidrar inte till att öka köpkraften. Eftersom köpkraften genom prisstabilitet hålls konstant följer ett stratifierat samhälle som konsekvens och skillnaden mellan de med arbete och de utan etableras.

Hur kan detta problem lösas? Jag kan se tre möjliga utvecklingar som eventuellt skulle kunna stävja processen mot ökad arbetslöshet och en fjärde mer allmänt hållen och hållbar utveckling.

  1. Sänkta löner
  2. Ökad användning av hushållsnära tjänster
  3. Ökad andel arbeten inom vård, omsorg och utbildning(privatisera, minska transf)
  4. Ökad tjänstesektor där nya slags behov kan tillfredsställas med förmodad inriktning på tjänster som värde i sig.

I kommande inlägg kommer jag att diskutera var och en utav dessa tänkbara scenario. Har jag glömt något? Hjälp mig gärna i denna lilla undersökning!

Andra bloggar om: arbetslöshet, tillväxt, jobben, ekonomi

Detta inlägg är pingat på: intressant.se


 #