Här kommer del III i min lilla följetong.

Att sänka lönerna generellt

Ett annat sätt att sänka lönerna är att göra det generellt genom en arbetstidsförkortning. Förhoppningen med den strategin är att arbetslösheten skulle kunna minska genom att vi solidariskt delade på de arbeten som finns och tog ut produktivitetsökningen fritid istället för pengar. En annan lösning skulle kunna vara att ge ett generellt men lågt bidrag till alla som ville. Om väldigt många utnyttjade denna möjligheten skulle man behöva beskatta den arbetande befolkningen så hårt att reallönerna sjönk. I den ideala världen skulle det bara finnas två grupper de som vill arbeta och de som inte vill det och är nöjda med sin medborgarlön. Beskrivet på detta sätt framstår medborgarlön som väldigt orealistiskt, men jag ska framöver göra en mer seriös analys av denna idé.

Nu ska vi koncentrera oss på möjligheten av att sänka normalarbetstiden. Säg att vi sänkte arbetstiden med exakt så mycket som skulle behövas för att alla som kan ta ett jobb också fick ett jobb. En första konsekvens är ju att alla kostnader förknippade med arbetslöshet försvann, i första hand utbetalningarna från A-kassa som ju till 95% finansieras via skattesedeln. En annan konsekvens är ju att köpkraften/individ minskar motsvarande den minskade arbetsinsatsen.

I Sverige beräknas ungefär 4,6 miljoner människor ingå i arbetskraften och av dessa är sisådär 4,2% arbetslösa, d.v.s 193 200 människor. Om vi räknar in de i AMS-projekt stiger siffran till 340 000. Det är denna siffra som jag räknar som arbetslöshet. Det är dessa människor som ska få jobb genom arbetstidsförkortningen.

De sysselsatta är 4 260 000, vilket blir 170 400 000 timmar givet 40 timmars veckan. Om vi delar det antalet timmar med antalet i arbetskraften får vi svaret 37 timmar. Om vi alla jobbade 37 timmar så skulle i teorin alla ha ett arbete.

Lönen skulle därmed sjunka med 7,5%. Å andra sidan är statens utgifter för arbetslösheten cirka 70 miljarder. Denna summa skulle kunna utgå som en arbetsdelningsbidrag om 15200 kronor per år. Medellönen i Sverige är i runda slängar 290 000 och 7,5% av denna summa är 21750. Köpkraften skulle då minska med 6550 kronor, eller 545 kronor i månaden. Ett rimligt pris kan man tycka för att utradera arbetslösheten och dessutom få 3 timmar extra fritid i veckan.

Troligen skulle man dock kunna öka arbetsdelningsbidraget väsentligt. Detta pågrund av de dynamiska effekterna en sådan reform skulle få på folkhälsan och därmed avlastningen på de statliga utgifterna.

Så långt teori och utopi, i kommande inlägg ska jag ta tag i de praktiska problem som denna geniala lösning står inför.

Andra bloggar om:

Andra bloggar om: arbetstidsförkortning , tillväxt, ekonomi, BNP, politik

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Till att börja med ska vi komma ihåg att detta sker redan idag genom att vissa grupper har en bättre löneutveckling än andra, och därmed sjunker den första gruppens löner relativt sett. Att sänka lönerna nominellt är mycket ovanligt eftersom arbetsrätt och kollektivavtal förhindrar detta. Ett sätt att mer radikalt sänka lönerna i samhället skulle då vara att försvaga arbetsrätten. Konsekvensen blir då att priset på arbetskraft sjunker och fler jobb kan skapas. Jobben kan dock bara komma att skapas inom tjänstesektorn, eftersom det vore otänkbart att tillverkningsindustrin skulle kunna konkurrera med t. ex kinesiska löner. Vårt samhälle är inte byggt för att rymma gigantiska klyftor i levnadsstandard. Men en utveckling som närmar sig situationen i USA där stora grupper tvingas ha två till tre arbeten, t. ex städning, hissvakter, skoputsning, är inte otänkbart.

Redan nu kan jag avslöja att detta inte är en lösning som tilltalar mig.

Andra bloggar om: jobben, BNP, USA

I inlägget om Hägglund lovade jag att återkomma med lösningar angående arbetslöshet. Det kräver sin lilla undersökning och jag väljer att ta utgångspunkt i tillväxtproblematiken för att sedan i flera inlägg arbeta mig fram till en vision om hur vi måste gå vidare.

Problemet med tillväxt är mångfacetterat. Det handlar om att färre och färre behövs för att tillhandahålla samhället produkter och tjänster. Färre är i arbete, fler jobbar mindre, samtidigt som vi har en sektor i samhället, den offentliga, vars behov ökar och ökar, och som inte omfattas av tillväxtdynamiken. Det handlar också om vad jakten efter tillväxt gör med oss människor, liksom omvänt vad som skulle hända om vi fick en stagnation(motsatsen till tillväxt) istället. Det handlar slutligen om vad tillväxtsamhället får för konsekvenser på miljö och natur och allas våra livsbetingelser. Jag ska i några inlägg börja med att diskutera den första aspekten

Resultatet av att färre behövs i produktionen blir ett starkt stratifierat samhälle där bara vissa grupper kan få tillgång till välfärdstjänster, där de stora skiljelinjerna går mellan de som har arbete och de som inte har arbete, men också mellan stad och landsbygd.

Tillväxt i meningen BNP/capita är per definition att mängden varor och tjänster ökar. Detta kan ske på två sätt, genom att man jobbar mer, men i praktiken handlar det om att man utför ett arbete mer effektivt. Tillväxt innebär då att behovet av arbetskraft hela tiden minskar. Nu undrar säkert någon hur det då kan komma sig att vi trots en gigantisk tillväxt under så många decennier inte fått den konsekvensen att praktiskt taget alla blivit arbetslösa. Det beror på att tillväxt har ett direkt samband med våra behov av tillväxt, d.v.s ständigt nya produkter, varor och tjänster. Detta samband har i sig givit upphov till mycket sysselsättning, genom reklam och reklamens förutsättningar, samtidigt som det förstärkt kopplingen och expanderat marknadsföringens betydelse.

Problemet är att på senare tid så har effektiviseringarna varit större än våra behov. Det är min övertygelse att detta är ett problem inherent i tillväxtekonomin, men mer uppenbart är förstås kopplingen till effektiviseringarnas art, vilka har skett genom en minskning av arbetskraftens kostnad. Företag flyttar till låglöneländer och bidrar inte till att öka köpkraften. Eftersom köpkraften genom prisstabilitet hålls konstant följer ett stratifierat samhälle som konsekvens och skillnaden mellan de med arbete och de utan etableras.

Hur kan detta problem lösas? Jag kan se tre möjliga utvecklingar som eventuellt skulle kunna stävja processen mot ökad arbetslöshet och en fjärde mer allmänt hållen och hållbar utveckling.

1. Sänkta löner
2. Ökad användning av hushållsnära tjänster
3. Ökad andel arbeten inom vård, omsorg och utbildning(privatisera, minska transf)
4. Ökad tjänstesektor där nya slags behov kan tillfredsställas med förmodad inriktning på tjänster som värde i sig.

I kommande inlägg kommer jag att diskutera var och en utav dessa tänkbara scenario. Har jag glömt något? Hjälp mig gärna i denna lilla undersökning!

Andra bloggar om: arbetslöshet, tillväxt, jobben, ekonomi

Detta inlägg är pingat på: intressant.se