Att verkligen leva livet. Livet ska levas. Kan livet annat än levas? Nej, säger någon. Ja, säger en annan, det är så många som inte fångar dagens skimrande ögonblick. Så det är det som är livet, de skimrande ögonblicken, när adventljusstaken tänds eller tomten klappar på dörren, eller när den första snöns dalande flingor landar på nästippen, förälskelsens blickar, barnens lek, solens strålar, smaken av jordgubbar.

Krävs det att man är medveten om att det är detta som är livet? Handlar det rika livet om antalet ögonblick man lyckas fånga samtidigt som man tänker att detta är livet, jag lever och nådens ansikte lyser över mig? Fast näppeligen kan det väl blott vara ögonblick, och reflektionen över dessa som spelar roll. Vi skulle i så fall förvandlas till planlösa dårar där varje liten blomma får oss att ändra kurs. Livet som sammanhängande begrepp torde väl också förlora sin mening. Vi måste som jag antyder ovan kunna hitta, inte varje ögonblicks skimmer, utan de skimrande ögonblicken i just våra liv. Att leva livet blir då en skattjakt på dessa ögonblick. Det gäller att, inte placera varje ögonblick i ett sammanhang, utan att hitta de ögonblick som placerar oss i sitt rätta sammanhang. Att verkligen leva livet är då att på största allvar försöka identifiera dessa ögonblick. Det gäller således inte att förlora sig i detaljer utan att vara vaksam och öppen.

Beträffande lycka och tacksamhet måste man hitta den rätta balansen mellan en reflektion av dåtid, nutid och framtid. Vi måste vara Kamrerer som ser till vad vi åstadkommit, förr eller senare dyker ändå frågan upp vad vi gjort med vårt liv. Men vi måste också vara Dårar som förlorar oss i skimrande ögonblick, som får oss att tappa fotfästet, gå omvägar och irrvägar efter skönhet och behag. Slutligen måste vi också tillåta oss att vara Drömmare, med blicken i fjärran, suktare, planerare och framtidsarkitekter.

Det verkliga livet handlar dock om de stora sammanhangen, om mening och betydelse.