« Växthuseffekt ger växthus- och pillereffekt | Ett pris "den lyckliga horan" förmodligen måste betala »
En debatt och diskussion kring medborgarjournalistik har förts under några veckor mot bakgrund av den utmärkelse Politikerbloggen tilldelade Magnus Ljungkvist. Frågan handlar om vilken innebörd begreppet medborgarjournalistik ska tillmätas. I en kommentar på bloggen den där Tomas utgick jag ifrån den enkla definitionen medborgare som bedriver journalistik, där journalistik då står för en verksamhet med högt ställda objektivitetskrav och medborgare betyder att man inte har någon som betalar för det man skriver utan skriver helt för egen räkning,
En snabb titt på bloggen Magnus tankar och personen Magnus Ljungkvist vidkänns inte att epitetet journalist kan vara en korrekt beskrivning av skribenten i fråga. Nu är det ju inte så att bloggosfären kryllar av bloggar med journalistiska ambitioner och motsatsen vore förstås mycket märkligt. Vem har lust att utföra ett arbete med högt ställda yrkeskrav helt gratis?
Magnus själv menar att man inte ska ställa så höga krav på journalistik alternativt medborgarjournalistik utan ha ett mer inkluderande förhållningssätt. Sjölander är inne på ett liknande spår då han menar att man måste skilja mellan journalisten som person och den produkt han åstadkommer, journalistiken. Givetvis är det som den där Tomas påpekar i en kommentar på sin blogg ett inte helt oproblematiskt resonemang, men är det omöjligt? Huruvida Magnus prisbelönta inlägg är en journalistisk produkt eller inte är förstås inte det relevanta men visas av Tomas Melin på ett övertygande vis inte vara en sådan, det vill säga utifrån hans egen syn på journalistik.
Jag var tidigare inne på att journalistisk produkt måste vara gjord av en journalist och att de flesta bloggare automatiskt bortfaller på grund av de skriver utifrån vissa syften andra än rent journalistiska.
Vid närmare eftertanke får jag nog revidera min ståndpunkt en smula. Det finns bloggar som är sant journalistiska och sant medborgerliga men just på grund av de är genuina inte är så kända. Nämligen alla de bloggar som tar som sin uppgift att fylla ett medialt tomrum och bevaka det som ingen annan bevakar. En knatteligas matchresultat, den georgiska hiphop scenen eller något dylikt.
När det gäller politik och partipolitik i synnerhet kan ingen säga att vi politiska bloggar fyller ut ett vakum. Vi har alla våra agendor, eller hur? Kan vi ändå inte om vi till äventyrs skulle vilja det bedriva en undersökning som skulle kunna sägas vara en journalistisk produkt? Även om vi till övervägande delen ägnar oss åt opinionsbildning och politisk debatt. Jo, det är nog tänkbart det också.
Nu har jag förstås hela tiden utgått från min mycket enkla definition av medborgarjournalistik och som knappast kan sägas vara den gängse. Krohnman och Leman presenterar på Dagens Media Center of Citizens Medias kriterier enligt följande:
"*accurate (korrekt)
* reliable" (pålitlig)
* independent" (oberoende)"
Det finns också ett kanske mer underliggande krav som bland annat underförstås av Sjölander när han säger:
"Och det gör att vem som helst inte kan kalla sig medborgarjournalist. Jag kan det till exempel inte. Inte för att jag är tydligt varudeklarerad socialdemokrat. Utan för att jag helt enkelt inte ägnar mig åt den typen av grävande journalistik."
Detta skulle då exkludera min bevakare av den Georgiska hiphopscenen och istället lägga fokus på granskning av makten.
Medborgarjournalistik skulle då kunna definieras som:
En ingående och korrekt granskning av makten gjord av en oberoende medborgare som vinnlagt sig om att skapa sig trovärdighet.
Tomas Melin ger ett bra exempel på när det gäller att skapa sig trovärdighet i fallet Janne Josefson som både granskat Moderaterna och Vänsterpartiet på ett ingående sätt.
Min slutsats är att man visst kan vara både oberoende och trovärdig även med partibok i näven, men att detta kräver ett stort arbete av vederbörande. Magnus Ljungkvist är varken oberoende eller trovärdig som medborgarjournalist, men en god opinionsbildare och bloggare likväl och hans avslöjande ett bevis på att även bloggare kan göra scoop!
Andra bloggar intressant om medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, opinion, journalistik, media, bloggare, bloggosfären, politik
Bra genomgång! [
Reply]
En bra genomgång av läget, tycker jag. Din definition kanske inte är komplett men en mycket bra sammanfattning!
Delar också helt slutsatsen, i teorin. I praktiken menar jag att det arbete som krävs och den journalistiska etik man då börjar använda sig av blir en del av sitt liv som gör att aktivitet i partipolitik blir riktigt svår.
Säg att personen X skulle börja med en medborgarjournalistisk blogg, till exempel. Samtidigt är X medlem med vänner i miljöpartiet. X har då möjlighet att komma partiet nära, höra skvaller, få bakgrundsinformation som inte är menat att komma ut et cetera. Denna måste X dela med sig av i bloggen för att vara journalistiskt trovärdig, en journalist kan inte hålla inne med information som förändrar läsarens bild av ett skeende. Samtidigt kan X omöjligen dela med sig av allt X hör, då skulle X inte ha några vänner kvar, kanske rentav bli utesluten (beroende på vad det gäller såklart). Man skulle också hamna i konstanta jävsituationer när man skriver om människor man känner.
Så i teorin är det förstås möjligt att vara medlem, speciellt om man inte är aktiv eller enbart skriver om saker som rör sådant man inte känner till och folk man inte känner. Men i praktiken, antagligen inte.
Nej, antagligen inte helt lätt, i synnerhet för oss miljöpartister som tämligen omedelbart kommer nära makten och ofta innehar förtroendeuppdrag. Jag antar att det i större partier finns en större periferi där man kan verka i utan allt för tydliga kopplingar till makten. Men nog blir det svårt, vilket kanske visas av att åtminstone jag inte känner till något exempel på en sådan medborgarjournalist.
Gör du,eller någon annan det? Skulle vara intressant om det gick och vaska fram någon kandidat.
